Skip to content

Thomas

Jag är rullstolsburen sedan födseln och kommer att vara beroende av personlig assistans livet ut om jag, enligt intentionerna i LSS, ska kunna leva som andra. Länge kände jag mig trygg. Jag skulle aldrig behöva oroa mig för att inte få den hjälp från samhället som jag behöver.

Hösten 2017 ändrades den tryggheten totalt. Min assistans omprövades. Det var en förfärlig upplevelse. Handläggaren var totalt ointresserad av mina verkliga behov och allting ifrågasattes. Några månader senare kom ett brev från Försäkringskassan. Där framgick att svenska staten hade långt gångna planer på att dra in all assistansersättning. I mitt tidigare beslut hade jag 29 timmars grundläggande behov. Nu ansåg Försäkringskassan att jag bara skulle beviljas 12 timmar – utan att mina behov ändrats på något sätt.

Då skulle jag inte längre beviljas statlig assistans. Jag fick panik, min känsla var att hela omprövningen var ett spel för galleriet – när handläggaren besökte mig i hemmet var det redan bestämt att jag skulle sparkas ut från den statliga assistansersättningen. Men jag hade en otrolig tur. Tre dagar efter brevet meddelade Försäkringskassan att alla omprövningar stoppats. Jag hängde över klippkanten men räddades i sista stund.

Nu har det gått ett halvår och den omedelbara glädjen har bytts ut i oro för framtiden. Just nu har jag mitt gamla beslut och samma antal timmar som tidigare. Men jag är livrädd för att omprövningarna ska återupptas.

Rädd för att all assistans kommer att dras in, rädd för att inte kunna bo kvar i mitt hem, rädd för att bli isolerad från övriga samhället.

Så länge jag har minsta ork kommer jag kämpa för vår rätt till full delaktighet i samhället.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *