Skip to content

Annika

Du kommer på morgonen, så tidigt att mörkret fortfarande ligger kompakt. När jag motvilligt kvicknar till liv har du redan ställt en rykande mugg thé på mitt sängbord, sköljt min kateter och plockat fram rena underkläder.

De närmaste sexton timmarna lägger du hela ditt egna liv åt sidan. Du fnissar i mjugg när min son säger något tokroligt, slänger dig över varje fortsättning på mitt nya bokmanus och tar med chokladkakor till jobbet när vi har mens samtidigt.

Du hör på mitt tonfall när jag är stressad, förtjust, irriterad på min man, hjälpsam, trött och ankommen av skavanker som jag förgäves försöker maskera. När jag tagit på mig den förhatliga projektledarrollen i familjen, när jag tjatar iväg Erik till förskolan. När jag träffar personer utanför familjen, och du snabbt som en kobra rättar till min tröja och burrar upp mitt hår så att det inte blir platt.

Du vet hur jag vill ha mitt smink. Mitt kaffe. Mitt duschvatten.

Du kan numera en hel del av Kents låtar utantill (jag beklagar).

Du håller efter mina skavanker: ärret efter trycksåret som inte får vara i solen, när jag blir blå om läpparna och måste ha min värmefläkt innan jag svimmar. Du döljer att jag blir fult spastisk när jag är bland folk. Du vet exakt hur många millimeter du måste hålla dig från trottoarkanten innan rullstolen välter och jag ramlar ut i gatan. Du har, bokstavligen, mitt liv – och Eriks – i dina händer.

Du har aldrig ens en millisekunds respit. Om jag hånglar med min man? Då är du där. Snorgråter av pms? Då är du där. Haft en dålig dag på jobbet, så jag bara vill sjunka ner i soffan och stänga ute världen… Ja, då är du där. Och du, som alltså är på påtvingat halvmetersavstånd från mig nästan ett helt dygn, måste göra ditt jobb lika prickfritt oavsett läge och stämning. Först när jag störtat i säng igen på kvällen, och du dragit upp mitt täcke och släckt lampan, får du påbörja resan hem till din egen vila.

I dag får du dessutom ta emot min bottenlösa indignation över att jag inte längre anses ha ett värde i vårt samhälle. Att allt som är förknippat med mig – min yrkeskompetens, mina skattepengar, mitt föräldraskap – har blivit ett kladd under den socialdemokratiska skosulan. Att jag, oavsett hur mycket jag anstränger mig, inte kan ge dig varken den lön eller status du förtjänar.

Men du vet också att jag aldrig, aldrig tänker ge upp.

Ditt jobb. Mitt liv. Välkommen.

One Comment

  1. Ulrika Delvin Ulrika Delvin

    Så fint skrivet allt…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *