Mitt hem var mitt fängelse under hela tonårstiden. I tio år kunde jag inte sitta utan var sängliggande på grund av mitt funktionshinder. Jag kunde inte vistas i ljus eller höra ljud på grund av symtom från nackskadan. Jag låg i svår migrän och smärta under hela denna tid.
Nu kommer mitt hem att bli mitt fängelse igen.
Från att ha varit beviljad 347 assistanstimmar per månad sedan 1994 har min assistans blivit indragen med omedelbar verkan. Kommunen och Försäkringskassan tycker det är ett fullgott liv för en 43-åring att ha hemtjänst med punktinsatser för att äta-dricka-duscha–toa.
När beskedet kom föll jag i gråt varpå handläggaren från kommunen sa: ”men så farligt är det inte – du får ju gå på toaletten, äta och duscha.” Som tur är har jag min gamla mamma som ställer upp gratis, men hur länge ska hon orka? Sedan får jag bara punktinsatser.
Jag är en före detta medborgare som kunde studera och som hade ett liv!