Skip to content

Fabian

Hittills har jag haft tur.

Om jag hade fötts för femtio år sedan hade jag kanske varit inlåst och neddrogad på en anstalt. Så gjorde samhället då. Vilken tur att jag föddes sex år före LSS-reformen, då! Istället för att glömmas och gömmas så lever jag mitt i samhället, utifrån mina egna förutsättningar, precis som alla andra.

Jag kan ta egna beslut och göra egna val. Trots autism och intellektuell funktionsnedsättning är det jag och ingen annan som bestämmer i mitt liv.

Personlig assistans är inte detsamma som vård eller omsorg – det är ett anpassat personligt stöd som är avgörande för att vissa av oss ska kunna leva som andra.

Assistans är ingen lyx, det är påfrestande att alltid ha någon i närheten, att aldrig få vara ensam. Men det är samtidigt en livsnödvändighet. Med assistans kan jag göra allt som vanliga människor tar för givet: äta, kommunicera, duscha, gå på toa, uttrycka min vilja, borsta tänderna, peta näsan, gå i säng när jag vill, klä på mig, ha fritidsintressen, snubbla och sedan resa mig upp.

Utan assistans kan jag ingenting, för jag behöver stöd och hjälp i varje stund.

Hittills har jag haft tur. I Försäkringskassans lotteri har jag råkat undslippa nitlotterna. Men när LSS-utredningen är klar kanske jag inte ens ingår i den grupp som har rätt till insatser.

Jag är, som så många andra, skräckslagen inför framtiden. Politikernas okunskap om funktionsnedsättningar, LSS och personlig assistans har redan lett till många personliga katastrofer. Var fjärde människa i Sverige har någon form av funktionsnedsättning som komplicerar livet för både dem själva och deras anhöriga, och jag förstår inte varför de som bestämmer måste göra det ännu svårare.

För femtio år sedan hade jag varit instängd och neddrogad på en anstalt. Så gjorde samhället då. Vad ska samhället göra nu?

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *