Frihet. Att själv välja när jag vill gå upp på morgonen. Att själv välja vad jag vill äta till frukost. Att själv bestämma om jag vill duscha. Friheten i detta. Att själv välja vilka kläder jag vill ha på kroppen. Att själv bestämma när jag vill gå ut. Att själv välja hur jag vill åka till jobbet. Att överhuvudtaget kunna åka till jobbet. Friheten i detta. Att kunna åka till jobbet.
Att kunna följa sina barn till skolan. Att kunna vara en aktiv förälder. Friheten i att kunna ta hand om sina barn. Allt detta har jag kunnat göra tack vare att jag varit en fri medborgare. Allt detta har jag kunnat göra tack vare att jag haft rätt till personlig assistans.
Men en dag tyckte regeringen att mitt liv hade blivit för dyrt, så de lät Försäkringskassan klocka den tid jag var i badrummet. ”Du duschar för snabbt” sa Försäkringskassan. ”Staten kan inte ta ansvar för dina rättigheter längre. Du får gå till kommunen.”
Så jag gick till kommunen, men jag kände inte att jag hade några rättigheter längre. Jag gick dit med mössan i hand. Jag skrapade med min fot. Jag tog på mig mitt snällaste leende. För det är jobbigt att vara en utgiftspost i en kommunbudget och konkurrera med skolor, bibliotek och simhallar. ”Snälla kommun, kan jag få min frihet tillbaka?” Kommunens handläggare lade sina pannor i djupa veck. Sedan började även de klocka mina badrumsbesök. Ja de lät till och med en snäll tant följa med mig in i badrummet för att studera hur länge jag duschade.
Kommunen drog ner på mina timmar, men jag har fortfarande personlig assistans. Jag kan fortfarande gå utanför min lägenhet, även om jag inte kan gå ut lika ofta. Jag kan fortfarande arbeta, men inte i lika stor omfattning. Jag kan fortfarande bestämma över mitt liv, även om jag inte kan bestämma lika mycket som tidigare. Jag är en medborgare som får göra vissa ”aktiviteter”.
Men ett liv består inte bara av olika aktiviteter. Att själv kunna bestämma när, var, och hur jag vill göra något är möjligt tack vare den personliga assistansen. Det fria livet uppstår i mellanrummen. Jag lever det livet under vissa dagar, men andra dagar sitter jag i husarrest.
Jag är en medborgare som varje år får ansöka på nytt om rätten till min fortsatta frihet. Jag är en medborgare på nåder. Jag kan fortfarande känna friheten, men jag är inte längre fri.