Jag har alltid varit en idrottstjej, hon som testade allt, som till sist fastnade för sportskytte. Hon som tidigt blev uttagen till landslaget.
Min karriär började redan 1993, året innan LSS kom. Jag fick lita på att mina föräldrar och kompisar ställde upp på att åka på tävlingar utan någon ersättning. Så mitt fokus gick till att hitta någon som kunde åka med, istället för att träna.
1994 fick jag personlig assistans. En ny värld öppnade sig. Helt plötsligt kunde jag själv bestämma vem som skulle åka med – jag visste att någon skulle göra det. Och det viktigaste av allt, jag behövde inte känna tacksamhetsskuld gentemot den som åkte med mig. Jag kunde engagera mig i det som var viktigt, träningen.
För att nå framgång krävs träning och åter träning. Mina personliga assistenter fanns med de långa timmar i skjuthallen, i simhallen, i ridhuset. Under tävlingarna stod de tysta bredvid och laddade mitt gevär. Vid prisutdelningarna såg de till att mina kläder satt snyggt. På galor satt de i publiken.
Alltid i bakgrunden, alltid med fokus på sitt jobb, alltid ett steg bakom beredda att rycka in. De visste, jag visste att det var jag som tog medaljerna. Men de visste också att jag visste att utan dem vore jag inget, utan dem hade jag aldrig nått den framgång jag gjorde.
Utan dem skulle jag aldrig kunna sitta hemma i soffan titta på medaljen från mitt VM guld, två brons från Paralympics och statyn från när jag tog mitt världsrekord. Jag ler mot alla minnen vi delar, för vi hade mycket roligt också. Tillsammans fick vi uppleva de mest fantastiska resor, kinesiska muren, delfiner i Australien, naturen i nya Zeeland och alla fina länder i Europa.
Låt de barn som växer upp i framtiden med samma drömmar som mig få uppleva dem. Låt dem få stå överst på en pall, lyssna på den svenska nationalsången utan rädsla för att de ska mista sin rätt till assistans, sin rätt till livet.