När jag bodde på inackorderingshem så var det inte mycket självbestämmande.
Jag levde fast jag var förlamad – av skräck!
Det fanns knappt några ventiler i den så kallade ”lägenheten”.
Jag hade egen kyl och frys, men dom fick jag inte ha någon mat i. All mat var bara anpassad efter vad personalen tyckte var gott.
För att inte prata om den snåla tilldelningen av te och kaffe, som jag gillar att dricka.
När jag ville ha mackor blev personalen förbannad, de tyckte att det var bekvämare att ställa fram småkakor istället.
Mitt stora musikintresse hindrades av att jag inte fick ha för många kassettband i min ”lägenhet”.
På mitt sista inackorderingshem fick jag inte titta på MTV så mycket som jag ville, men personalen tipsade mig i alla fall om att det kommit en ny lag – LSS.
1994 flyttade jag till min egen lägenhet och fick personlig assistans. Mina fem personliga assistenter har olika personligheter som hjälper mig med olika delar av mitt liv. Det kan röra sig om allt ifrån resor, spela in musik, diskutera politik, fika eller helt enkelt sitta vid vattnet och ta det lugnt. Hushållssysslor får jag självklart hjälp med, och nu är det jag som bestämmer vilken mat jag ska köpa och äta, och när jag vill äta.
Ett mörkt moln de senaste åren har dock varit allt strul, diskussion och hantering som försäkringskassan och politikerna orsakat. Inte så att jag själv drabbats av indragningar, men allt har ändå skapat en stor oro inom mig för hur framtiden blir.