Jag är en rätt vanlig person. Ni vet en sån där som lägger upp ambitiösa matbilder på Instagram någon gång ibland, men som oftare ligger på soffan med en chipspåse och kollar på Netflix.
Jag är en student som ibland lämnar in uppsatser i tid, går på någon fest och jobbar lite extra vid sidan om studierna. Jag är också en student som festar alldeles för mycket, kommer försent och kanske en smula bakis till föreläsning.
Jag är en sån som vill bli älskad av och känna närhet till andra människor, men jag är en sån som vill älska och ge närhet också. Jag är en person som kan vara olyckligt kär och en sån som du kan vara olyckligt kär i.
Jag är en helt vanlig motsägelsefull, självupptagen och komplicerad människa.
Jag kan det, tack vare att det många år innan jag föddes fanns personer som drömde om att kunna vara just helt vanliga komplicerade. Människor som levde sina liv i frihet även om de inte har en kropp som är som normen. Människor som är som mig.
Ungefär samtidigt som jag föddes infördes personlig assistans. Det som är förutsättning för att jag har kunnat växa upp som en helt vanlig komplicerad människa.
Jag är fri nu för att mina rättigheter finns. Villkorade, ifrågasatta, omdebatterade, hotade men än så länge mina.
Jag är här nu för att en finansminister har ställt min frihet mot någon annans och jag har förlorat. Jag är fri men har en skyldighet att använda min frihet för att försvara vår frihet.
För det är faktiskt så enkelt att det här egentligen inte handlar om mig, inte ens om oss som har assistans. Det här handlar om vilket samhälle vi vill leva i. För alla eller bara några få.