2003 öppnades livets dörrar för mig, efter tio år med hemtjänst. Tidigare existerade jag på andras villkor och regler, nu fick jag assistans beviljad genom Försäkringskassan. Det tog mer än ett år att lära om, att det var jag som bestämde vem, var och hur mitt stöd och service skulle se ut.
Jag blommade ut och blev mer och mer mitt aktiva jag, med många järn i elden. Jag skaffade egen hund och förlovade mig med mannen i mitt liv. Vi gifte oss och så kom vårt mirakel, en gemensam son. Mirakel eftersom jag räknat bort att vara fru och mamma. Det var inget jag skulle ha vågat med hemtjänst. Men tack vare assistansen så fungerade det. Och vi fungerade som familj. Jag fick vara jag.
Så var det fram till 2012. Då ändrades praxis och jag var inte längre berättigad till statlig assistans. Jag levde som jag ville i tio år – sen gick dörren mer eller mindre igen. Med kommunal assistans ska man bara överleva, familjen ska ta extra mycket av hushållssysslor och så vidare.
Sollentuna kommun, där jag bodde ville bli bäst på cykelbanor. Pengarna gick dit och jag hamnade mer eller mindre i husarrest. 2016 fick jag nog och flyttade till sköna Gagnef. Där har jag en släktgård och där har familjen alltid mått bra.
Gagnefs kommun sa: ”Nej! Du är för aktiv för att behöva assistans”. Jag gick till rätten och fick lika dåligt med timmar som i Sollentuna. Rätten ansåg att min man skulle ta ett stort ansvar: 75 procent av hushållssysslorna och 80 procent av föräldraansvaret Sen skulle han jobba 100 procent och hjälpa mig eftersom han har makesansvar.
Det gick inte ihop! I slutet av oktober 2017 gick han in i väggen, han kollapsade framför mig, och höll på att dö. Ny utredning – som nästan blev en kopia av förra årets. Familjen går på knä och jag får lägga ner massor av tid att klaga, tid som jag får ta från att vara jag, med mina intressen. Detta är inte ett liv som andras, detta är ett liv bakom en tillskjuten dörr där vi får ana livet där utanför.