Jag heter Nicklas Benn och är 31 år. Jag har en förlossningsskada och flera funktionsnedsättningar. Jag är rullstolsburen.
När jag var 18 år flyttade jag hemifrån till egen lägenhet och fick då assistans så att jag kunde sköta mig själv utan inblandning av mina föräldrar.
2016 drog försäkringskassan in 100 timmar i veckan av min assistans. Mina föräldrar fick helt plötsligt tillbaka sitt föräldraansvar för en vuxen son.
Då började jag kampen för mitt självständiga liv.
Regeringen har gett försäkringskassan i uppdrag att se över kostnaderna för assistansen. För nu ser de mig som en belastning, inte som en människa som ger samhället en förståelse för alla människors lika värde.
Nu skyller försäkringskassan på att det är kommunen och sjukvårdens ansvar. Istället för att se att jag fick leva ett eget liv i 12 år.
Jag gav flera människor ett kvalificerat arbete som bidrog till samhället eftersom alla som arbetar betalar skatt.
Först var det fusket som gjorde att jag inte fick den assistans jag behöver – jag har aldrig fuskat, mitt behov av assistans har inte minskat.
Sedan var det invandringen som jag skulle betala för, inte dom som har större resurser.
Sedan var det utredaren av LSS som i en intervju i Almedalen sa att de cancersjuka behövde mina assistanspengar.
När ska det ta slut?
Nu bedöms mitt liv av människor som aldrig mött mig men som räknar mina behov i minuter.
Jag är beviljad tre timmar i veckan för att kommunicera med andra, resten av tiden har jag ingen talan. För måltider är jag beviljad 2 timmar om dagen, varken mer eller mindre oavsett.
Jag vill leva ett självständigt och aktivt liv.
Välja själv när jag vill träffa nära och kära. Inte som nu när de är tvingade att delta i mitt liv för min överlevnads skull.