Jag heter Monica och jag föddes för 54 år sedan. Mitt liv startade med andra förutsättningar än för de flesta i vårt avlånga land.
När jag var liten konstaterades det att jag hade en hjärnskada och enligt läkarna aldrig skulle få ett fullgott liv. Mamma och pappa fick rådet att lämna bort mig på institution.
Nu blev det inte så. Jag fick växa upp i min familj med mamma, pappa och två yngre systrar. Jag har haft personlig assistans i stort sett hela mitt vuxna liv. När jag blev beviljad assistans för 23 år sedan kunde jag och min familj inte ana hur värdefullt och viktigt det skulle visa sig vara för mig.
Enkelt kan jag förklara att jag lever mitt liv som andra i samhället! Jag har valt hur jag vill bo, jag har valt vad jag vill arbeta med, vad jag vill göra på min fritid och när jag vill träffa familj och vänner.
Jag känner mig trygg med mina assistenter. De ser mina behov i vardagen, stort som smått och de står upp för mig när det behövs.
Att försämra och spara in på assistansen skulle rasera mitt liv!