Jag var en av de första som fick personlig assistans i Sverige. Då var jag sju år. Jag fick bara några timmar på vardagarna. Resten av tiden hjälpte min familj mig.
De gånger jag försökt att bo i gruppbostad eller på korttidsboenden har jag blivit sjuk och skulle inte klarat mig att bo där.
När jag blev 25 år fick jag personlig assistans dygnet runt. Nu är jag 53. Jag lever ett självständigt liv. Jag bor i en egen lägenhet och har egna intressen.
Mamma är arbetsledare för mina assistenter. Hon är också tillsammans med min syster god man, som hjälper mig att bestämma, så att mitt liv blir bra.
Både tekniska och mänskliga hjälpmedel är livsnödvändiga för mig. Mina personliga assistenter hjälper mig att använda mina tekniska hjälpmedel. Tack vare det kan jag andas, förflytta mig och allt annat.
Jag har alltid en personlig assistent som arbetar med mig. Min assistent hjälper mig att röra på mig. Det kan vara inne i min bostad eller på andra platser. Ibland har jag eldriven rullstol, exempelvis på landet, så att jag kan röra mig på gräsmattor och vid sidan av vägen, så som andra gör.
Assistenten är mitt kommunikationshjälpmedel, som jag behöver hela tiden för att ha kontakt med andra människor. Assistenten känner mig och ser och hör vad jag menar, fast jag inte kan prata med ord.
Jag är en fri samhällsmedborgare. Jag kan vara var jag vill, så som är självklart för andra människor, eftersom jag hela tiden har personlig assistans.
Jag ska resa utomlands snart med min familj, till Spanien. På kvällarna ska jag dansa jag på ett musikkafé.
Utan personlig assistans hela tiden, skulle ingenting av det här vara möjligt. Då skulle jag behöva bo på intensivvårdsavdelning på ett sjukhus och vara helt utanför samhället och ett vanligt liv.
Personlig assistans är helt livsviktigt för mig.