Jag är 16 år. Jag har vuxit upp med personlig assistans och med den frihet som personlig assistans ger mig och som jag har haft sedan jag var 6 år. För mig finns inget alternativ.
Med personlig assistans kan jag vara Leo. Jag kan göra mina egna val och jag kan bestämma vad jag vill göra och när. Jag kan leva mitt liv utifrån mig själv.
Med personlig assistans kan jag gå i skolan och lära mig saker. Jag kan spela fotboll med min brorsa och fika på stan med en kompis efter skolan. Jag kan gå på Gröna Lund när jag känner för det och komma och gå hemma lite som jag vill. Som andra 16-åringar kan.
Jag kan kommunicera. Eftersom jag kommunicerar med tecken tolkar min assistent vad jag säger så att den jag talar med förstår. Med personlig assistans kan jag prata med vem jag vill, när jag vill och göra mig förstådd. Och jag kan lita på att någon alltid finns vid min sida som är lyhörd, som känner mig väl och som vet vad jag behöver om en situation gör mig stressad och orolig.
Jag är 16 år och jag måste få fortsätta göra mina egna val, hänga med mina kompisar, vara spontan och den aktiva person som jag. Jag vill vara Leo i min familj, alltså mammas och pappas son och min brorsas storebror. Det kan jag vara med personlig assistans.
Det skulle vara som tortyr att inte längre kunna vara fri och att leva mitt liv som jag är van vid. Att vara utan personlig assistans finns inte i min fantasi. För mig finns inget alternativ och jag vet inget annat. Utan personlig assistans skulle min värld raseras och allt som är jag, gå sönder.
Idag är jag fri och kan vara Leo. Låt mig få fortsätta vara det.