Jag är…
Jag är dottern och systern; den min familj vänder sig till när de behöver hjälp med deklarationen eller en dator som strular. Jag är fastern som skämmer bort sina brorsbarn med presenter varje gång hon träffar dem. Jag är vännen som alltid finns där; för att lyssna, stötta eller ge ett gott råd.
Jag är den evige studenten; hur många kurser kan en gå egentligen? Jag är den uppskattade (hoppas jag) anställde och kollegan. Jag är företagaren och jag är, som det verkar, en omtyckt chef.
Jag är växtgärin och odlingsfantasten, (crazy) cat ladyn och kulturtanten. Jag är en organisatör utan dess like. Jag är kreativ och påhittig, lösningsfokuserad och målinriktad. Och jag är sjukt bra på att instruera andra så jag får utlopp för mina idéer – om det än handlar om att färgkoordinera bokhyllan, odla potatis på balkongen eller bygga en egen klätterställning till katterna.
Jag är den inbitna hemmanörden, som ibland drar iväg på helt galna äventyr (som att tälta på Botswanas savanner). Jag är körsångaren, bloggaren och nagellackssamlaren.
Jag är allt det här och mycket mer. Och jag är otroligt stark och jävligt envis. Men… jag är också en av de tusentals i Sverige som är livrädda. Som har stått mitt på Sveavägen en lördag kväll och gråtit av ångest över den påtagliga risken att förlora allt. Att förlora mitt jag.
Utan assistans är jag ingenting.