Gå upp när jag planerar, duscha, klä på mig, ta hand om familjen, ta hand om mitt hus, jobba, vara kyrkvärd, ta hand om barnens hundar, träffa vänner – leva ett liv som andra. Det är vad assistansen möjliggör.
Vara politisk aktiv. Kunna ta del av en universitetsutbildning och jobba internationellt. Det är vad assistansen möjliggör.
Men när jag förlorade min assistans från Försäkringskassan och kommunen halverade assistanstimmarna – då blev det kris.
Hur skulle jag kunna fortsätta vara fru, mamma, jobba och leva aktivt? Det krävde snabba planer och nya idéer. Jag hittade en volontär som kunde jobba mot möjlighet att lära sig språk. Min man fick ta mycket ansvar – det var inte så lyckligt. Det blev en hjärtattack. Hade han fått det ändå – eller var det mitt fel?
Jag överklagade beslutet. Det tog tid och mycket kraft. Jag vann tillbaka en del av mina timmar och volontären kunde gå vidare med livet. Mannen fortsätter ta en större andel av ansvaret.
Livet går sin gilla gång. Utan assistans blir jag beroende och förlorar min möjlighet till självbestämmande. Ett brott mot mina rättigheter anser jag. Sverige har ratificerat FN-konventionen för människor med funktionsnedsättningar. Det betyder att livet ska bli bättre, inte sämre.