Skip to content

Nora

För två år sedan hade jag assistans. Jag höll på att ta körkort, hade precis skrivit på kontrakt för ett nytt jobb och en egen lägenhet. Jag skulle flytta hemifrån. Det var frihet att få känna sig självständig. Frihet att våga drömma om en egen framtid men att ändå leva i nuet. Men drömmar krossades och rättigheter drogs in. Idag äger jag inte längre mig själv. Jag är fast i husarrest.

Utan föräldrar, vänner eller släktingar som ställer upp som ideella assistenter kommer jag inte ut. Ibland undrar jag vad jag gjort för brott för att hamna i den situationen jag är i. Varför jag dömts till husarrest. Det enda jag kommer på är att jag är född som jag är och med den kropp jag har.

Jag är så oerhört trött. Trött på handläggare och på beslutsfattare som tror att de vet bäst om oss som lever med funktionsnedsättning. Som tror att de vet bättre om oss än oss själva. Jag är trött på att vi ska tvingas acceptera att hela tiden leva på minimum vad gäller livskvalitet och goda levnadsvillkor. Att det alltid ska tummas på oss. Att våra behov av spontanitet ifrågasätts. Vi tillåts komma nära det liv vi vill leva. Men aldrig riktigt accepteras vi att komma ända dit – eftersom stöden vi behöver ses som en förmån eller lyx.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *